linagrunden

Idag är det precis två veckor kvar tills André åker, två fjutiga veckor.
Det känns helt sjukt, så fort jag tänker på det så gör det så fruktansvärt
on i mig. Tänk att inte få träffa en av dom människorna som betyder mest
för dig ¨på TRETTON veckor.. För er som inte vet det så ska André hem till
skåne på praktik och han kommer inte att komma tillbaka fören efter sommaren.
Jag kommer juh såklart att träffa honom i sommar, men inte fören efter att vi
haft sommarlov i tre veckor, då ha ska ta körkort dom tre första veckorna så kan
jag inte åka ner och träffa honom så ja i13 veckor ska jag vara utan honom.
Det räcker att jag sitter och skriver det här nu så hugger det i mig och tårarna
bara rinner ner för mina kinder. Jag tänkter på det hela tiden, men vad finns det
att göra liksom, göra slut hjälper juh inte, jag kommer inte sakna honom mindre
för det. Usch det är verkligen sjukt drygt, jag orkar inte skriva mer om det nu.
Känns så jobbigt att vara ledsen över det nu när han fortfarande är här hos mig,
& jag vet även att han tycker det är jobbigt. Han vill juh inte åka ifrån mig,
samtidigt som han har sån fruktansvärd hemlängtan, som jag verkligen kan
förstå eftersom han inte varit hemma på 10 veckor och när han verkligen inte trivs
här i falun blir det juh ännu värre.. Ååh det är så jävla blandade känslor,
jag vill att han stannar här hos mig samtidigt som jag vet att han inte mår bra och
inte är glad när han är här. Jag önskade bara att det inte behövde ha varit så jävla
länge han måste vara borta. Men ja som sagt, det finns inte så mycket att göra.
Bara försöka ta vara på tiden som är kvar och kanske att jag kan försöka hitta
några dagar då jag kan åka ner till honom utan att missa så mycket i skolan.
Ja, vi får väl se hur det blir. Nu ska jag krypa ner bredvid honom i soffan och kolla
lite på tv innan det är time för sängen.. se u later.